Vad är husse för en filur?
Husse är en runt 40-årig IT- och tekniktokig kille (har det en LCD-display är han såld även om det är en brödrost) som i hela sitt liv velat ha en vovve. Egentligen är han lite motståndare mot att ha vovvar i lägenhet, men folk övertygade honom om att en så liten vovve som Zorro inte behöver så jättestora ytor och klarar sig fint. Husse klänger sig desperat fast vid denna övertygelse. I övrigt så har husse många förutfattade meningar, är ganska fåfäng, är reserverad i sitt sätt och tycker om att titta på sport (baseball, hockey, friidrott) och lite mer kluriga och roliga filmer och serier. House har varit en favorit länge. Animal Planet, NASN, BBC Food, Discovery och National Geographic har jag i dekodern och TVn står alltid på .. nästan.
Böcker är bra och husse läser mycket. I 8 fall av 10 handlar det på något sätt om facklitteratur inom krigshistoria och i de 9e och 10e fallen slukas tidningar eller böcker om populärvetenskap eller IT.
Husse har flyttat runt mycket och utan att riktigt veta varför så hamnade han tillbaka i Göteborg efter många långa år. Detta utan att egentligen känna någon eller ha någon speciell vurm för staden, vilket antagligen hjälpte till att övertyga honom om validiteten i att skaffa Zorro. Hundar är bra sällskap.
Vad är Zorro för ras?
Uppdatering 2008-06-01: Hamnade i samspråk med en äldre dam som fött upp Podengo Português, pequeno/liso (Släthårig Portuguisisk mini-Podenco), och hon sa mycket bestämt och kärleksfullt att Zorro såg renrasig ut (betyder ju förvisso inte mycket), utan dessutom ett mycket stiligt exemplar. Det enda var att han hade lite ”mustasch” och därför kanske hade en smula strävhårigt i sig. Men inget som var avgörande, tyckte damen. Något hon definitivt tyckte jag skulle göra var att ta ett DNA-prov på honom så man fick veta till 100%, och sedan ställa ut honom (om jag fick intyg att han var frisk innan han kastrerades, vilket kommer bli svårt..). Så stilig tyckte hon att han var! Och vem håller inte med henne? *stolt husse*
Och visst finns det likheter mellan Zorro och 2002 års Spanska och Portuguisiska Champion, till vänster, och 2002 års World Champion(!), till höger…
Tidigare uppgifter: När jag adopterade Zorro fick jag reda på att han antagligen var en blandning av portuguisisk Podenco och spansk Ratonero, men hade säkert både det ena och det andra i sig.
När föddes han och när kom han till Sverige?
Så vitt vi vet föddes han i oktober 2005. Han kom till Arlanda och mig den 30 oktober 2006.
Hur stor är han egentligen?
Han vägde 6.9 kilo när han kom och nu (juli 2009) väger han lite mycket, 10.5. Han är hela 36 cm i mankhöjd – när han sträcker på sig!
Hur kom han från Portugal till Sverige?
Zorro kom till mig via ADA, Animales de Andalucia, en ideell förening som förmedlar hundar från främst Spanien. Den avknoppade föreningen som numera har hand om förmedling från Portugal och hundhemmet Zorro kom från heter Hundrondellen. För de som tycker illa om att ta hit hundar från utlandet rekommenderas läsning om hur det går till på föreningarnas sidor. Problemen är nästan alltid smugglade hundar, inte hundar som kommer via seriösa föreningar.
Uppdatering 2008: Det finns all anledning att vara lite försiktig med hundhemshundar från utlandet och även om Zorro är ett kärnfriskt och perfekt exempel på hur bra hundar man kan få (och vilken tur man kan ha) har jag under resans gång fått andra intryck. Intryck förmedlade av andra som adopterat, från veterinärer som haft synpunkter och varningar, men även sådant jag själv varit med om / råkat ut för. Tyvärr har det gått geschäft i det hela och många föreningar blundar ibland för problemen som faktiskt finns – kanske för att tjäna en extra krona, kanske för att de är för engagerade. Som i så många fall där det handlar om engagemang så är det lätt att det går överstyr och blir besatthet utan kritiskt granskande. Det blir som en religion man inte får ifrågasätta eller studera för ingående utan att de inblandade hamnar i försvarsställning. Tyvärr finns det ingen rök utan eld. Jag tycker fortfarande att det är en god gärning att ta en hundhemshund, men jag vill uttryckligen varna för att ha en för rosenröd syn på sakerna. Den krassa verkligheten är inte så guldkantad som föreningarna gärna vill att den ska vara. Försök ta en jourhund som du kan träffa innan du köper den och begär alltid en oberoende veterinärs utlåtande innan ni skriver på köpekontraktet. Inte bara för er skull, utan även för den lille vovvens och alla andra vovvars skull. Även om de sjuka eller förstörda hundarna är en minoritet så kan du aldrig veta om just din hund är en av dem. Du köper inte en bil utan att den är besiktigad, varför skulle man vara mindre noggrann med en levande varelse?
Varför tog du en hundhemshund och inte en valp från en svensk uppfödare?
Det var hunden som jag fick honom beskriven och bilderna på honom där han satt och såg djupt deprimerad och ensam ut som gjorde det. Det var kärlek vid första ögonkastet. Visst hade jag mina funderingar på hela grejen med att missa valpstadiet (skulle han ty sig till mig, skulle han ha några problem, etc) och ta en hund som uppenbarligen råkat en smula illa ut. Men jag har faktiskt aldrig ångrat det. Dels så ”räddade” jag en stackars vovve, dels så tror jag att han uppskattar att han fått det bättre och därför är mer tillgiven och kärleksfull. Att han varit rumsren och utan grava psykiska eller fysiska problem har ju givetvis hjälpt till att göra upplevelsen positiv. Du vet inte till 100% om hunden du köper i Sverige är fullt frisk eller kommer förbli så heller. De omfattade tester och provtagningar som gjordes, plus att jag faktiskt litade på de som åkte ner och kollade till honom på hemmet, gjorde att jag upplevde det hela som både mycket seriöst och mer förtroendeingivande än många annonser i svensk press. Tester är tester, och inga garantier finns, men med EU-pass, mer vaccinationer och prover än vad som krävs enligt Svensk och Europeisk lagstiftning så kändes det bra. Det finns oseriösa förmedlare precis som det finns oseriösa uppfödare i Sverige, och det finns förfalskade friskhetsintyg både för förmedlade hundar och för ”svensksålda”. Att tro problemen är många och omfattande är dock felaktigt. De tillhör undantagen. Enligt tullen så är det största problemet vad det gäller sjukdomar som inte finns i Sverige (typ rabies, leishmanios) de okontrollerade smuggelhundar som förs in. En stor del av sjukdomarna kommer också via ”svenska” hundar som varit på semester utomlands utan vaccinationer. Det finns karantänregler som ganska många struntar i och att intyg och vaccinationer är godkända och finns på EU-anpassade pass och papper är tillräckligt för mig. Plus att många raser inte finns naturligt i Sverige varför det kan vara svårt att både adoptera och att få en ras man vill ha genom helsvenska förmedlingar.
Hade du några problem med honom när han kom?
Han var rätt mager när han kom och behövde bada. I början åt han så fort och så mycket att han kräktes, något han inte längre gör. På rekommendation av veterinären så gav jag honom mat som en valp, 6 gånger om dygnet. Numera har han alltid en skål med lite halv-trist foder framme och så får han ”riktigt” foder på morgonen och foder + människomatsrester som middag. Verkar passa honom fint för han går ofta ut och dubbelkollar att maten finns kvar .. Orolig att den ska försvinna antar jag. Plus att hans mage verkar må bra av att inte behöva hetsäta. Skrotnisse. 🙂
Sedan han kom (snart 11 månader när detta skrivs) har han bajsat inne två gånger och ena gången var det mitt fel (noterade inte signalerna han gav att han behövde gå ut när han ätit något knepigt på marken) och andra gången hade han ätit för mycket och för snabbt så det kom lite på köksgolvet.
Han har aldrig kissat inne hos mig, däremot revirpinkade han två gånger hos min morbror. De största problemen har varit hans dåliga/nervösa mage. Han har ofta diarré och han äter väldigt mycket gräs för att få ordning på den. Trots sin kassa mage har han som sagt bara gjort en hög inne (som inte var mitt fel) en gång och det får anses som anmärkningsvärt. Han är väldigt duktig och lyhörd. Jag har provat många olika foder och dieter på rekommendationer av veterinärer och bekanta och just nu verkar Beneful i skålen och Hill’s Adult Mini (kyckling) i aktivitetsbollen funka kanon. För tillfället är han helt ok i magen och han är mest kass i kistan om man går ut ”för ofta” eller för snabbt inpå att han ätit. Han verkar fortfarande vara inriktad på att ”passa på” så fort han är ute, oavsett om det är processat eller inte.
Han skällde också en hel del när han väl börjat ”bo in sig”. De första veckorna var han så reserverad och blyg att han inte gjorde mycket väsen av sig över huvud taget. Men sedan, antagligen när han fattade att han skulle stanna här, så började han se över sitt revir. Jag har minst tre gråa hårstrån som härrör från Zorros skällande på nätterna. Jag skriver lite om detta nedan, men i korthet så fixade sig det mesta av rädslan (för det är med 99.9% säkerhet enbart rädsla som får honom att skälla numera) när han fick sova i min säng på nätterna – och fick lite tak över huvudet på hans andra sovställen. Världen är så stor så stor, men Zorro är liten och lite rädd ibland…
Uppdatering maj 2008: Jag har noterat att det är Hill’s foder med kyckling gör honom lös i magen, han har ju det i aktivitetsbollen som han ibland får leka med. Samma märke med odefinerat oxkött påverkar honom inte. Jag har dock fortsatt med Beneful, men gått över till Light (med kyckling). Det puffade riset tycker han inte om utan lägger dem, lite lätt smetiga, i sängen, i soffan, på mattor… En tyst och stilla protest antar jag. Han fortsätter att vara mycket rädd för brevlådan och han är alltid vaksam och lite rädd första gången han träffar människor. Nästa gång han träffar dem är han dock jätteglad, så han har lite problem med tilliten fortfarande antar jag. Han har charmat hela gården med sitt glada humör, sitt väluppfostrade beteende, sitt gränslösa kelbehov och sitt otroligt stiliga (grabbar kan ju inte vara söta!) utseende! Bättre hund kan man inte ha, men jag önskar han kunde få vara lite mindre rädd ibland. Vi jobbar på det.
Har du några tips om jag vill adoptera en hund?
Absolut!
Det mesta är väl kanske självklart för många, men man vet aldrig så .. här kommer mina tips.
Innan du bestämmer dig ..
Prata med de på förmedlingarna som träffat hunden och var ärlig angående hur du har det och lever. Att säga ”jag är mycket aktiv och gillar gå i skogen” om du inte är det gynnar ingen. Det finns hundar för alla typer av aktivitetsnivåer och det är större chans att du får en hund som passar dig och ditt liv om du är ärlig mot både förmedlarna och dig själv.
Försök ta reda på så mycket som möjligt om hundhemmet och hunden du kan, något som kan vara mycket svårt. Fråga gärna i forum efter som folk varit i kontakt med föreningen eller hundhemmet.
Försök kontrollera rasen/raserna på hunden. Många rastypiska åkommor och sjukdomar blir förstärkta eller får oväntade förlopp när de blandas upp med andra rasgener. T.ex. min Zorro har en råtthund och en kaninhund i sig. Vad sa det mig då? Att han antagligen sprang snabbt, hade bra luktsinne och att han kunde ha problem med utslitna höfter/leder (som många snabba hundar som jagar kvicka små byten har). Att springa snabbt är ju kul att titta på men om han ramlar eller springer in i något kan han göra sig riktigt illa också. Jaga kaniner innebär snabba vändningar, något som är påfrestande för leder och ligament. I buren på hemmet tyckte de att han ”inte verkade vara intresserad av ett aktivt liv”. Nej, han hade ju inga gräsmattor eller kaniner att jaga i sin betongbur på 4×4 meter. Undersök, tänk dig in i hundens situation och läs på!
Räkna kallt med att hunden ändrar beteende när den kommer hem till dig. Oftast blir det en positiv överraskning då hundarna kan ha varit rädda, kuvade eller enbart deprimerade. Ofta ”blommar” de ut när de kommer till dig, så bli inte förvånad om den lugna, sävliga vovven i annonsen plötsligt får livslust och tycker det är skitkul att jaga grannens katt. Eller att den 50 cm i mankhöjd stora schäferblandisen som ”går jättebra i koppel” plötsligt drar iväg med dig på upptäktsfärder i myllan efter ett blad, ett djur eller grannens kanelbulle.
Tro inte ett ord på att hunden struntar i katter eller ”går bra ihop med barn”. Ta det som ett riktmärke, men sådant beteende beror mest på uppfostran, vana, miljö och situation. En katt som går förbi ett hägn med 150 hundar kanske inte är så stursk och din hund kanske ignorerar den fullständigt eftersom det finns 20 alfahannar i hägnen som kan/ska hantera inkräktaren – väl hemma med ett revir att ta hand om kan hunden lätt attackera katter, fåglar, hamstrar. Samma med barn. Den där brandgula overallen som grannens 4-åring har kanske triggar något minne du aldrig visste vovven hade. Eller att 10-åringen på andra sidan gatan tycker det är jättekul att kasta snöbollar på din vovve. Läs annonsen mellan raderna och studera hellre tendenser och generella saker som ”är jätterädd för vatten”, något som kan vara rätt viktigt om man vill segla med den, eller ”är rädd för höga ljud” om man bor i innerstan med 3 tonåringar t.ex. Många gånger så kan vovvarna tillåta att man pillar på tassar eller i öron för de är rädda och kuvade, så även om det står så i annonsen så bör du ta det lugnt och med mycket godis i början. Ett bra sätt är att mikra en köttbulle så hårt att det börjar lukta i hela huset, klipp en eller två klor och ge sedan vovven köttbullen. Nästa gång gör samma sak men ta tre eller fyra klor. Efter några få gånger så börjar din vovve hoppa omkring och salivera så fort du rör klotången. Praktiskt och lätt fixat. Om det uttryckligen står att vovven avskyr kloklippning så får man ju göra samma sak, men vara ännu varligare och beredd på att det kan bli lite jobbigt. Bli aldrig arg på vovven om den inte gör som du förväntar dig. Då blir den bara ännu mer förvirrad och osäker. Se generella saker i annonsen men räkna med att du själv får fylla i allt utom överskrifterna i kapitlen i boken om din hund.
När den sen kommer hem ..
Tänk på att hunden kan komma från svåra förhållanden. Ställ inte orimliga krav på hunden och coacha med en fast och kärleksfull hand (gärna med mycket smaskiga godisbitar i!) så förstår den snabbt vad som gäller.
Föreningarna anser att man ska vara hemma ungefär två veckor efter att hunden kommer hem. Mitt tips är att försöka vara hemma längre. 3-4 veckor åtminstone. Det är mycket nytt för hunden och det är den första tiden som ni svetsas samman.
Ensamträna på en gång hunden kommer. Korta tider som blir längre (men aldrig längre än 5-6 timmar såklart).
Adoptionskostnaden är en sak men tänk på att det kostar nästan lika mycket när hunden väl kommer till Sverige! Ett veterinärbesök med friskhetsintyg (som de flesta försäkringsbolag kräver) kan kosta 8-900 kronor. Försäkringarna, som du måste skaffa inom 2 veckor (varierar mellan bolagen) från det hunden kommer, kostar mellan 700 och 900 kronor om du väljer halvårsbetalning. En del hundar (inte bara adopterade) har noskvalster, något som är otroligt vanligt, väldigt smittsamt, inte speciellt farligt men ganska irriterande för vovven. Veterinärbesök plus medicin kostar ungefär 700 kronor (8 tabletter antibiotika kostar 240 kronor!). Kommer vovven på sommaren bör du köpa Scalibor eller Frontline för att skydda mot löss och fästingar. De kostar ungefär lika mycket per tidsperiod de fungerar, så räkna med 7-800 kronor för en sommar även om Frontline är billigare per inköpstillfälle. Många adopterade hundar har tandproblem (tandsten eller värre) och det kan bli väldigt dyrt att fixa. Har hunden enbart lite tandsten var beredd på att köpa massor med tuggben. Billigare än tandläkaren i alla fall.
Börja borsta tänderna på vovven direkt den kommer hem. Helst varje dag. Det förhindrar både tandproblem och dålig lukt. Väntar man med tandborstandet så kan man få en trilskande vovve. Börjar man direkt och ger godis och uppmuntran och använder en god hundtandkräm så accepterar vovven det snabbt. Jag gjorde det inte med Zorro och får betala priset nu när det bråkas och stökas varje gång.
Inte för att Zorro luktar rosor, men det är verkligen inte jätteäckligt. Det luktar .. Zorro. En blandning av hans egna enzymer och hundmaten. Viss hundmat luktar också betydligt mer än annan. Frolic luktar vansinnigt illa, både i skålen och ur Zorro. Även vom luktar död och förintelse. Hill’s, Doggy (små bitar) och Beneful luktar inte illa alls, faktiskt. Hill’s kycklingbaserade foder luktar till och med riktigt gott.
SLÄPP ALDRIG HUNDEN LÖS på icke-inhägnat område! Du vet inte vad som vovven triggar på. Även 9 månader efter Zorro kom hem så är han alltid kopplad utanför innergården, han kan få för sig att försöka springa efter katter, fåglar, alkisar och det är snudd på omöjligt att säga varför eller på vad han ska få fnatt. Även en liten vovve kan göra stor skada om den biter dig. Tänk då på hur det blir om den biter ett litet barn… Även om den inte gör något aggressivt så om den springer iväg och blir överkörd är det inte så himla roligt heller. Orsakar den en olycka är du ansvarig, något som kan bli både dyrt, traumatiskt och fixa så du får följa med Bröderna Batong till häktet. Kontrollera vilka regler som gäller i din stad/kommun, det är stor skillnad beroende på vart du bor. Vissa städer har allmänt koppeltvång t.ex.
Zorro var orolig och rädd när han kom. Därför skällde han mycket (väckte mig på nätterna när tidningsbuden kom t.ex.) och han morrar fortfarande på en del folk i trappen, plus blir lite rädd och skäller när posten kommer. Zorro lugnade ner sig betydligt när han fick börja sova i sängen med mig. Det är stor skillnad. Han sover tryggare och skäller inte alls lika mycket. Sen att han försöker ta så mycket plats som möjligt är en annan sak. Det är bara knuffa tillbaka. 🙂
Godis funkar nästan alltid. Riktigt smaskigt godis har de nästan garanterat aldrig fått så de lyssnar mycket noga när de får se och smaka sådant. En del adopterade vovvar vågar dock inte äta godis de får av främmande människor eller när någon tittar på. En bra tumregel som gäller för alla hundar, men jag tror speciellt för adopterade hundar, är ”din hund jobbar för mat”. Man kan få dem att göra vad som helst, i princip, men man betalar för det med mat och godis. Även uppmuntran hjälper såklart till.
Låt hunden ta saker i sitt tempo i början utan att tvinga med den på släktbesök och så vidare. De sover mycket när de kommer eftersom allt är nytt och främmande. Gå ofta på promenader och beröm när de gör behoven utomhus (jag klickar och berömmer fortfarande, och nu gör Zorro behoven på kommando, förutsatt att han är nödig) men låt hunden ta initiativ i övrigt. Zorro tinade upp efter ett par dagar och genom att berömma och ge godis när han gjorde bra saker så började ett samarbete mellan oss som bygger på respekt och, tja, att vi faktiskt har väldigt roligt ihop. Nu har jag en vovve som nästan ”läser tankar” och som dessutom är extremt tillgiven och väldigt trygg. Något som jag tror till stor del beror på att han fick växa in i sitt nya liv istället för att bli påtvingad saker och därför mer förvirrad och osäker än han redan var. Respekt föder respekt tror jag, även om det är mellan människa och hund.
Prova på klickerträning. Zorro förstod blixtsnabbt idén och de flesta jag pratat med som har adopterade hundar säger samma sak. Det må vara kallt och regnigt med massa konstiga lukter och synintryck .. men godis förstår de! Associationerna ”bra handling” genererar ett klick och att ett klick betyder godis och uppmuntran verkar de förstå mycket snabbt. Du får också en mer självsäker vovve, tror jag, när det inte råder några tveksamheter om vad som var rätt. Klickerträning är såpass exakt att hunden direkt förstår vad man gillade i uppträdandet. Kontaktövningar med klickern tror jag också lönar sig i längden. Zorro lärde sig samtidigt att klick betydde en bra sak (godis) vilket underlättar träning av annat.
Miljöträna ordentligt! En lugn och harmonisk vovve kan plötsligt få tuppjuck av en ny situation och eftersom det är en adopterad hund kan du inte veta vad som triggar det. Glöm aldrig det. Zorro blev till exempel hysteriskt rädd (drägglade och skakade och skulle sprungit ut i gatan om han inte hade varit kopplad) första gången en spårvagn körde förbi på nära håll. Nu går vi förbi hållplatser ibland, bara för att vänja honom, och numera går det bra. Jag tror det är viktigare att miljöträna ”för mycket” eftersom du har en hund du egentligen inte vet vad den råkat ut för tidigare i livet. Glöm inte klicka och berömma.
Fråga gärna om det är något, för jag har garanterat glömt något viktigt.
[2008-01-04]
Ja, det hade jag!
Är din hund från södra Europa (Spanien, Portugal, etc) och har några symptom på sjukdom eller beter sig på ett misstänkt sätt och du känner att du vill ta prover så får du oftast uttryckligen be om prover som testar för leichmanios, erlichia och annat ”typiskt” för regionen. Även om veterinären i fråga vet att det är en utländsk, adopterad hund så kan de köra på autopilot och ”glömma” vissa viktiga tester (de är krångliga/dyra och ingår inte i standardtesterna). I fallet med mammas hund, som fick lämnas tillbaka, så var vi hos två veterinärer som båda missade / struntade i att testa för erlichios eller andra vanliga sjukdomar som finns i Spanien (!). (En av veterinärerna jobbade ändå på djursjukhuset som Hundstallet använder. Hundstallet som tar hand om hittehundar, vanskötta hundar etc. och förmedlar svenska omplaceringshundar. De har ett program på TV4 till och med.)
Många veterinärer vet inte ens vilka sjukdomar som finns utanför Sverige – vilket i sig är ganska skrämmande – men det viktigaste är att inte ta för givet att bara för att du nämner att din hund är en omplaceringshund från ett annat land att djursjukhuset eller veterinären ska veta vad de ska testa för. Kolla dina papper från förmedlingen vilka sjukdomar som kan förekomma och gör en checklista som du lämnar till veterinären och kräv tester på sjukdomarna på listan om du misstänker att något är fel på din vovve.
Sköldkörteltest är ett ”standardtest” som en del (bra) veterinärer vill göra på en gång, men många gör det bara på anmodan. Se alltid till att göra ett sådant test. Speciellt om din hund inte äter trots att den är underviktig eller om du tycker den på annat sätt reagerar på eller är knepig/kinkig med maten. Går hunden upp oväntat mycket, eller inte alls trots fet mat, är det troligt att den har sköldkörtelproblem. Problemen går nästan alltid att fixa med medicinering.
Glöm inte att du har 30 dagar från ankomst i Sverige på dig att få ett friskhetsintyg för försäkringen! Därför är det viktigt att du så fort som möjligt skaffar en tid hos veterinär för intyget. Är hunden sjuk eller är så utsvulten att veterinären inte kan skriva ett friskhetsintyg utan anmärkningar så ska du säga att du inte vill ha ett intyg utan återkomma om ett par veckor. Be om dietråd och andra tips för att få din hund frisk. Du tjänar ingenting på att skaffa ett sjukintyg eller ett friskhetsintyg med anmärkningar. Din hund ska vara fullt frisk på alla punkter på intyget, annars kan du få problem vid eventuella försäkringsärenden senare (även år senare då de kan skylla på följdsjukdomar etc).
När du är hos veterinären första gången be honom/henne att kontrollera analsäckarna och visa dig hur man kollar/tömmer dem själv. Detta var ett ”dolt” problem hos mammas hund (hunden visade inga klassiska symptom som att dra rumpan i backen, överdrivet slickande etc) och det slutade med en operation för att tömma dem. Eftersom analsäcksinflammation är både smärtsamt och onödigt att de går med så skadar det verkligen inte att kolla analsäckarna så fort hunden kommer (precis som man kollar öronen och tänderna).
Behåll alla kvitton på utlägg så du har papper att visa vid en eventuell tvist eller vidare omplacering.
Har du hund sedan tidigare, har en stor familj med katter/andra djur, eller har en granne/kompis med hund som ofta är hos dig på besök?
Tänk på att din nya hund är i en ny miljö, antagligen är ganska rädd och därför kan reagera knepigt.
”Råka” träffa din andra hund (eller andra familjemedlemmar) på promenad utanför hemmet! Det är ett bra tips att innan ni går in första gången låta dina hundar träffas utomhus och tillsammans gå på promenad en liten bit innan ni går hem. Då kan de få lukta och börja vänja sig. En omplaceringshund som man släpar in i ett hus där det redan luktar hund kan orsaka en hel del problem (hos både omplaceringshund och din gamla vovve).
Låt hemmet betyda trygghet! Du bör låta din nya vovve vara i fred så mycket det går i hemmet de första dagarna och i början bara träffa andra hundar på ”neutral” mark. Låt mötena vara korta och trevliga (köttbullar! varmkorv!) och öka tiden de hälsar på varandra varje gång, men tvinga inte omplaceringshunden att vara ”värd” för en besökande/främmande hund på ganska lång tid efter hemkomst (när hunden börjar förstå att den är ”hemma” eller verkar lugn och avslappnad kan det gå bra). Du kan aldrig garantera hur din nya vovve kommer bete sig med andra hundar.
Tänk dock på att vissa hundar kan känna sig mycket ensamma och deprimerade utan andra hundar också så det är, tyvärr, lite på fingertoppskänsla. Ta emot alla tips från hundeskort eller omplaceringsförening du kan få. Det kan hjälpa till att snabbt få en harmonisk flock i det nya hemmet (men ta inte tipsen som garantier!).